Jag skapade denna blogg enbart för att berätta hur det gick för oss under våra ICSI behandlingar och jag skriver inte varje dag efter som behandlingarna är över. Nu skriver jag enbart för att lätta på hjärtat så gott det går.    

Och irreterar du dig på vad jag skriver i min blogg så kliv ur sidan nu!!! 
Detta är min sida och jag skriver vad jag tänker och känner!! 


Idag känns det som en tung dag.

Hade inte allt ändrats så skulle vi in på ultraljud idag kl 11.45 (det var den tiden som var bokad först)
Då skulle vi ha sett hur stor h*n var och om hjärtat slog och ev överlämnat oss till en barnmorska :(..

Men allt förändrades för 2 veckor sen nu. Skulle gå in i vecka 8 imån. Vissa dagar är jag så arg och besviken så jag vill kasta ut alla barn saker som vi har här hemma. Har ju fått mycket av syrran efter som Hampus och Nathalie har växt förbi den åldern så har vi fått mycket av dom. 
Allt känns så meningslöst. Ska till läkaren den 30/5 för att prata hur vi gör nu. Men jag gissar på att läkaren inte kommer att vara till så stor hjälp... 
Men vi har hittat en klinik i Malmö som verkar jätte seriösa Dom söver kvinnan på utplocket vilket jag uppskattar enormt  så vi får se om det är ett altenativ eller det är helt meningslöst för oss.. Men som vi känner nu måste man få upp orken.. Den lyckan vi hadde i ett kort tagss var enormt stort som hände och vi vet inte om detta kommer hända igen. Läkarna sa till oss njut av graviditeten. Men jag förstod inte varför jag skulle njuta för. Men nu förstod jag vad dom menade. "Njut så länge det varar" Att man inte förstod det fören det var försent

Vi flyde till en värd där alla vill oss väl.

Vi lyckades med vårt mål, men sorgen hann i kapp oss om och om igen.

Tårarna rinner snabbt i långsamma nätter. Beskymer och besvär ett gråtsam skratt.

Man visar spår av en jobbig depression, när man inte orkar kämpa så kommer frustration.

Allting runt omkring mig gör mig förbannad, livet ska vara lycka och inte något annat.

Valet är ju vårt men kommer vi att orka?

Vad kan jag säga, ni tror det är glömt. Men jag släpper det aldrig för det bär i mitt hjärta!

Denna gången känns det verkligen tungt att få mf igen.
Sen jag fick veta det så ser jag bara gravida överallt. Till och med på jobbet, det är minst 3 st gravida på varie våning och jag jobbar på 3 st våningar. Detta har verkligen tagit skada på huvudet. Men det är inget att göra något åt. Tur att inte renoveringen är klar än. Tanken var ju att när det var dax för att tapetsera i rummen så skulle vi ta någon barn tarpet i det ena rummet, men det känns som att det inte kommer komma i använning på ett ganska bra tag "eller kanske aldrig". Så det får bli ett kontor rum eller hundarnas leksaks rum nu istället.. Ne nu ska jag lägga mig på soffan igen..


Ha det så bra

Sist jag skrev här berättade jag att jag hade fått ett missfall men der var inte det hela. Det stämmer att jag fick missfall men det var bara av ena ägget det andra satt kvar,men inte nu längre :´( Fick veta idag att jag har fått missfall IGEN = vecka 6. Så nu har jag haft 3 st missfall på 3 försök. F*N.. Tårarna bara forsar ner och vet inte var jag ska ta vägen. Jag har ändå gått i 2 veckor och vant mig vid tanken att jag är gravid. Och nu idag fick jag ett RIKTIGT slag i magen. Det finns inga ord på hur man ska beskriva hur jag känner mig. Jag vill bara gå och lägga mig och sova för gott.  Säkert ingen som vill läsa detta jag skriver men jag måste få ut det ur min kropp. Känner att jag smäller av. Känner mig så himmla ensam. När jag fick beskedet så började tårarna att spruta så jag knappt kunde prata. Sambon sa inte så mycket. Tror inte att han har fattat det än. Jag mår riktigt dåligt just nu och undrar om jag någonsin kan repa mig. Känns som att vi aldrig kommer få en bebis i vårt liv. Vad har jag och min sambo gjort för att förtjäna detta?? Jag tror inte på gud men ibland tror jag fan att han finns och ser till att vi inte ska ha det bra alls. Somliga får barn som inte borde ha dom men vafan gör dom sterila istället och ge den lyckan till oss istället. JA jag är egoistisk just nu men nu tycker jag att detta är så himmla orättvist. Att man ska behöva betala för att man ska bli gravid är fan inte rättvist. Jag är så arg., besviken och ledsen. Nu känns det som att hoppet är över. Jag vill ta lån och testa igen men jag vet ju inte om jag har något jobb efter december Och ta massa lån och kanske ändå inte få en lite känns fel. Jag är knäpp men just nu så bryr jag mig faktiskt inte. Ni som känner mig, jag har en önskan av er Jag vill inte veta av att ni pratar om hur det går eller något just om barn. Jag vill heller inte höra vem som har blivit gravid eller NÅGOT. Eller att ni vet hur det känns för att ingen vi känner har gått igenom allt detta som vi har!  Jag orkar bara inte tänka på något om barn...