Våran långa väg

Jag skapade denna blogg enbart för att berätta hur det gick för oss under våra ICSI behandlingar och jag skriver inte varje dag efter som behandlingarna är över. Nu skriver jag enbart för att lätta på hjärtat så gott det går.    

Och irreterar du dig på vad jag skriver i min blogg så kliv ur sidan nu!!! 
Detta är min sida och jag skriver vad jag tänker och känner!! 


Idag känns det som en tung dag.

Hade inte allt ändrats så skulle vi in på ultraljud idag kl 11.45 (det var den tiden som var bokad först)
Då skulle vi ha sett hur stor h*n var och om hjärtat slog och ev överlämnat oss till en barnmorska :(..

Men allt förändrades för 2 veckor sen nu. Skulle gå in i vecka 8 imån. Vissa dagar är jag så arg och besviken så jag vill kasta ut alla barn saker som vi har här hemma. Har ju fått mycket av syrran efter som Hampus och Nathalie har växt förbi den åldern så har vi fått mycket av dom. 
Allt känns så meningslöst. Ska till läkaren den 30/5 för att prata hur vi gör nu. Men jag gissar på att läkaren inte kommer att vara till så stor hjälp... 
Men vi har hittat en klinik i Malmö som verkar jätte seriösa Dom söver kvinnan på utplocket vilket jag uppskattar enormt  så vi får se om det är ett altenativ eller det är helt meningslöst för oss.. Men som vi känner nu måste man få upp orken.. Den lyckan vi hadde i ett kort tagss var enormt stort som hände och vi vet inte om detta kommer hända igen. Läkarna sa till oss njut av graviditeten. Men jag förstod inte varför jag skulle njuta för. Men nu förstod jag vad dom menade. "Njut så länge det varar" Att man inte förstod det fören det var försent

Vi flyde till en värd där alla vill oss väl.

Vi lyckades med vårt mål, men sorgen hann i kapp oss om och om igen.

Tårarna rinner snabbt i långsamma nätter. Beskymer och besvär ett gråtsam skratt.

Man visar spår av en jobbig depression, när man inte orkar kämpa så kommer frustration.

Allting runt omkring mig gör mig förbannad, livet ska vara lycka och inte något annat.

Valet är ju vårt men kommer vi att orka?

Vad kan jag säga, ni tror det är glömt. Men jag släpper det aldrig för det bär i mitt hjärta!