Våran långa väg

Då var det Tisdag idag och tiden bara rinner iväg känns de som. Syrran och barnen var nyss här för att hämta en lite tv som Nathalie ska ha på sitt rum.
Vi tömde ju i helgen på övan våningen och gud vad man samlar på sig skit igentligen. Mycket åkte till tippen. Så nu är huset litet känns det som men mysigt =)..

Läste nyss att den bloggare som jag brukar följa har precis fått sin bebis =) Glad för deras skull  men själv kändes det som en kniv i magen. Det är SÅ många som har blivit gravida och fått barn under tiden vi har gått och försökt att bli med barn. Varför ska livet vara så orättvist när kommer vår lycka :(
Satt och läste lite på en sida på nätet och jag blev så rasande arg efter det jag läste. Det vare ett par som med försökte få barn och det var killen som hade "problem".
När dom skulle ha samlag så dog Snoppen den hela tiden och hon var så arg över detta. Men i den texten jag läste var hon så elak mot sin partner så det var helt otroligt. Hon såg inte som att problemet var hos dom utan problemet var hos hennes partner, så hon tänkte gå ifrån honom pga det..
Jag anser inte att man ska döma sin partner för vems fel det är. I vårt fall är det min sambo problemet ligger hos men jag anser inte att jag har rätt till att klanka ner honom på något sätt alls. Jag skulle aldrig ha mage till att säga det är dig problemet är hos. Skulle aldrig gå ifrån honom iheller.
Nej jag blir så arg.. Men vi alla är olika...

Satt och kollade i kallendern innan, hade vi inte fått vårt missfall så skulle vi gått på ul på Torstag. Tänker även hel del hur allt hade varit nu om det som hände inte hade hänt.. Som sakt jag tänker en hel del på detta. Många säger att skippa det nu och gå vidare tänk framot. Jag vill inte höra dom orden. Jag läker på mitt sätt och ni andra på ert sätt. För oss var detta faktiskt väldigt stort. Som jag känner nu så har jag svårt att se att det kanske kommer plusa för oss igen. Vet ju inte när vi ska börja om på behandlingen men på sätt och viss vill jag börja nu till denna menstrationen efter som jag vill komma på andra tankar men sen samtidigt så känns det meningslöst. Att bara gå och hoppas hela tiden på att man ska plusa tar på psyket. Har man försökt i över 2 år snart så känner man att varför skulle det plusa nu då för.
Blir antagligen arbetslös den 31/12 efter som företaget är i förhandling på de stället jag arbetar på. Känns ju inte så jätte bra att bli gravid och bli arbetslös under graviditeten. Men vad gör man. Det har ju tagit ca 1 år för att få hjälp med detta, så då tackar man ju inte nej. Inte jag iaf..

Blev ett långt inlägg idag. Kände för att skriva av mig lite.. Nu ska jag och älskling iväg och handla el kablar i Trellehulla "vet inte hur de stavas" Men min kära vän Therese sa så iaf när vi gick i skolan =) 

Ha det så bra alla läsrae..

Har ni frågor får ni hemskt gärna fråga.. Inga frågor är dumma =)